Livet är så otroligt svårt att förstå. Det finns så många som kan försvinna bort, det finns så många som får sina liv avslutade bara sådär. Och även fast jag inte vill tro det, så är du en utav dom. En utav dom som ena sekunden mådde bra, var lycklig och glad. För att nästa bli sjuk, få så ont att det bästa är att låta lidandet få ett slut. Jag vill inte tro på det, och kan absolut inte förstå varför. Men du är borta, och kommer aldrig mer tillbaka.

Det känns fel att tänka på det. Att tänka på att jag aldrig mer kommer få se dig. För det kommer jag aldrig mer få göra. Jag kommer aldrig mer få se dig komma springandes i hagen med öronen framåt och nyfikna ögon. Inte heller kommer jag få sitta på din rygg, galoppera fram, och strunta i allt annat. För du fick en att tänka på annat, du fick en att glömma allting dåligt som hade hänt eller som skulle hända. Du fick alla, på bra humör. Och det finns ingen, som inte kommer sakna dig. Ågesta kommer aldrig bli detsamma igen, för en enormt stor del saknas. Och den delen, det är du. Du saknas, och kommer alltid att saknas. Likaså är du saknad, och kommer alltid att vara saknad. Ingen kommer någonsin att glömma bort dig. Du har fastnat i våra minnen, och i våra hjärtan, och där kommer du att stanna för all evighet.

För vem glömmer ponnyn med ett hjärta utav guld, som alltid gjorde som man sa? Den som lydde minsta lilla vink, men på ett bättre sett en det man bad om. Den som alltid lyssnade på hjälperna, och lydde. Den som alltid var positiv, och glad. Ingen. Ingen glömmer den ponnyn.

Han som var felfri, och helt underbar. Han som var helt otroligt jävla perfekt.