Och sen kommer vi till det här med att kalla mig för emo. Emo är en musikstil så vad är det för mening att kalla mig/nån annan för emo då?

Om sanningen ska fram så har jag skärt mig, jag har gått igenom en jävla massa saker i min uppväxt, jag har blivit mobbad, kränkt, utanför & allt sånt. Det hela började i antingen förskolan eller 1an, det var en tjej, hon heter Rebecca. Hon och jag var först jätte bra vänner, men sen när det gick flera månader så började hon gå till andra personer och jag vart utanför, men jag blev bästa vän 4ever med en tjej i min klass, hon heter Janni. Vi umgicks hela tiden efter skolan, gick hem från skolan tillsammans. Det gick flera månader till och vi var fortfarande bästa vänner, då blev Rebecca avundsjuk. Hon tog Janni ifrån mig och hotade henne att om hon var med mig igen så skulle hon slå henne. Jag vart jätterädd och Janni ville bara vara med mig. Men Rebecca tvingade henne, hon tyckte inte synd om mig alls. På skolan jag gick på finns det ganska lång nedförsbacke, och en vinter där på skolan så blev den backen bara till is. Jag gled ner där och kom inte upp, men när jag väl var uppe vid toppen så stod ju självklart Rebecca där och puttade ner mig igen. Jag bröt foten och fick gå med kryckor i typ 2 månader. Hon hatade mig, fast jag hade inte gjort henne ett piss. Ni vet att kryckor är som 2 delade? Jo, varenda dag på skolan så tog Rebecca kryckorna av mig och drog ur rören i själva kryckorna, och jag var ganska svag då så jag kunde ju inte få i dom igen. Lärarna gjorde inte ett skit mot Rebecca, hon gjorde ju puppyeyes mot lärarna så jag fick skiten. Jag hade inte gjort någon ett jävla skit, jag var jämt snäll mot andra, vem det än var. Jag ville alltid göra alla stolt genom att hjälpa till och vara liksom vänliga typen. Mina föräldrar (fortfarande) brydde sig jämt om mig, dom var ju emot Rebecca och hennes familj. Men som vanligt så smörade ju Rebecca för sina föräldrar så dom trodde ju inte på att jag var den där vänliga typen, utan bara en jävla skitunge som bara störde allt och alla. Men så var det ju inte. Hela deras familj hatade mig, jag ville bara dö.

När jag äntligen fick byta skola i 3an så förändrades allting, jag började i en klass med bara tjejer som stöttade mig, och det gör dom flesta även nu. Min första bästa vän där var Moa, hon och jag var med varandra ganska ofta & typ jämt på skolan, men vi började bråka massa. Jag orkade inte.

Sen i 4an så började ju naturligtvis Lukas i våran klass, dom flesta vart kär i han, men inte jag. Jag hatade han redan från första början & gör det än. Okej, ibland kan han vara snäll mot en, men det är inte ofta, han klagar och gnäller på allting även nu. Men så jävla hjärtlös en människa kan vara? Han bråkade med mig fan 24/7 i skolan, han fucking skrek på mig fast jag inte gjorde han någonting. Nästan varje dag satt jag & grät pga han, och det var då jag började skära mig. Jag mådde så jävla dåligt och tänkte alltid på allt jag gått igenom i livet. Önskade jag kunde träffa någon som kände samma som mig fast det inträffade aldrig. Jag skärde mig inte mycket, men jag tyckte det var ett botemedel mot min smärta jag hade varenda dag. Det gjorde egentligen allting värre genom att skära mig, men jag hade inget annat val tyckte jag. En gång hoppade jag från vårat garagetak för jag ville dö, jag landade på en stor jävla sten som jag inte såg, den var gömd i gräset som var något högt. Jag bröt 2 revben. Det här var i tvåan tror jag.

Sen började ju vi på Ytterlännässkolan och där vart ju allting jättebra, jag slapp bråka med Lukas, men då var det ju självklart en som började i min klass (det var vi från nyland och dom från bollsta, vi började i samma klass i 6an), han hette Noah. Han kallade mig bitch & dum i huvet ibland, vet dock inte varför. Men det vände ju sig, nu är vi rätt bra vänner tycker jag. Och det är ju en fördel.

Nu i 7an så har allting (det mesta iaf) varit nästan helt jävla perfekt. Jag fick fler och fler vänner från Bollsta, och det är jag sjukt jävla glad för. Jag lärde också känna Emma & Magda. Emma först. Jag lärde känna hon den 19 mars 2010, och det började sjukt underbart, vi började prata i telefon lite då och då. Vi vart bästa vänner direkt! Första gången jag pratade med henne så pratade vi i mer än 1 timme, vi pratade om massa random saker osv. Tyckte hennes röst var den finaste jag någonsin hört. Vi har fett mycket minnen & är med varandra nästan hela tiden, fyfan vad jag älskar henne alltså. Sen den 27 mars 2010 så lärde jag känna Magda. Även då började allting perfekt och vi blev bättre och bättre vänner, vi har också många minnen, älskar dig.

Jag är också med Julia rätt mycket nu, hon är helt seriöst den sötaste personen jag känner, gud vad rolig & omtänksam en människa kan vara! Älskar dig sötfia. Okej, värsta lovemoment här typ, men dom är verkligen som vänner ska vara. Julia & Emma, mina änglar utan vingar. Magda, älskling. Jag älskar er verkligen tjejer.

Ännu mer lovemoment typ, men skit samma.

Jag tror ingen kommer läsa allt det här, men jag tänkte bara upplysa er, och om nån har någon fråga, fråga på bara, iaf jag kommer ha typ värsta frågestunden öppen 24/7 nu, så frågafrågafråga.

milja