Jag är inget överdrivet hockey-fan, jag följer inte varenda hockey match som går på tv. Jag befinner mig inte heller på varenda live match som går. Jag har faktiskt bara varit på två hockey matcher i mitt liv, och båda dom två var på HV71's hemmaplan. För det finns ett lag som jag alltid har följt, ett lag som jag alltid har stöttat och alltid hejat på i alla lägen. Och det är HV71. Alltid så har det varit dom som varit bäst, alltid har det varit dom jag stöttat och hejat på när det gäller hockey.

Nu, idag, när jag fick nyheten, så förändrades allt, hela min värld vändes upp och ner. Det var honom jag fastnade för när jag såg dom spela för första gången, utan honom kommer inte hockey vara detsamma. För det var han som fick mig att heja på HV71 från första början. Och nu, nu finns han inte mer. Tanken är overklig..

Jag kommer nog aldrig att glömma dom stunder man sett honom på tv och hört hans kommentarer till reportrar. Och aldrig kommer jag glömma den glädjen man såg i hans ögon, den glädje han kände för hockyen. Man såg verkligen att det var äkta.

Tack för gulden, Stefan. Tack för alla minnen och alla räddningar!